Dag 6
Nu får vi se vad den här dagen har i beredskap för mig!
Dag tre med cytostatika.
Usch vilket snurrigt och kort inlägg men jag känner mig helt väck och kan inte tänka klart och ögonen är på halvljus.
En ny kropp tack!
Dagen för urplockning av äggen kom, och jag såg verkligen fram emot att få det gjort. Hade jag vetat vad som väntade hade jag aldrig gått i genom det dock. Jag fick gå in i operationsrummet och lägga mig i en gynliknande stol. Först så brukar man börja det hela med att ge en rejäl dos morfin men eftersom jag är allergisk mot det så fick jag klara mig utan. De gick i stället direkt på att bedöva livmodertappen. Etta sker med fyra sprutor liknande de man får hos tandläkaren. Det gjorde så jäkla ont men jag fick lite lustgas för att lindra. Sedan körde de in en ca 30-40 cm grov nål med vilken de tryckte hål på varje blåsa och tömde dessa ner i små skålar. Jag hade extremt många blåsor och blåsorna var dessutom segare än vanligt. Nu är det inte mogna ägg i alla blåsor men de fick i alla fall ut hela 21 ägg och hur många blåsor de tog hål på vet jag inte. Efter halva tiden kändes det som om jag skulle dö och de gav mig morfinet i alla fall. Tyvärr var det nog för sent för till slut orkade kroppen in av all smärta och jag svimmande. I stället för att gå tillbaks till rummet för egen maskin fick de hämta mig på bår och ge mig syrgas.
Efteråt mådde jag fruktansvärt illa och hade ont som bara den. Det kändes som om de hade slitit mig sönder och samman inuti. Jag fick ligga kvar några timmar och med syrgas och återhämta mig. Efteråt fick jag veta att ca 10 ägg är normalt, så jag var otroligt produktiv.
När jag väl kom hem hade jag förträngt så mycket av det att jag inte mindes när det hade skett. Jag var tvungen att fråga pojkvännen och blev förvånad när han svarade " i morse". En fruktansvärd upplevelse jag aldrig vill göra om.
Hela veckan efteråt hade jag väldigt ont i magen men sedan tonade det bort.
Usch, jag hoppas inte någon som går och väntar på just detta läser här. Men i så fall kan jag trösta med att de andra kvinnorna som var där hade det mycket lättare och kunde gå hem nästan direkt, det är heller inte så vanligt att blåsorna är så många och sega.
I går morse vad det dags för första cellgiftbehandligen. Det var inte alls så farligt, 3 olika påsar rann in via dropp och det tog ca en timma. Efteråt mådde jag prima men mitt på dagen kom illamåendet. Det blev bara värre och värre och sedan låg jag till sängs och spydde hela eftermiddagen och kvällen. I dag mår jag bättre men fortfarande lite illa men jag spyr inte. Slemhinnorna känns lite irriterande och smaken börjar förändras något och jag har en konstig trötthet i kroppen. Vi får se hur det är i morgon, jag har i alla fall fått massor med piller med mig hem mot just illamåendet.
Ja just det ja, det är ju Lucia idag. Givetvis önskar jag er alla en underbar lussekväll :-) Själv hade jag planerat att fira lusse med klassen idag eftersom jag trodde att cellifterna skulle börja den 17:e. Men läkaren hade gett mig fel datum så det blev inget med det tyvärr. Synd, det hade varit en trevlig avslutning och kul att få träffa dem en sista gång på lite festligare maner.
Torskrom!
Ägglossningsmärtor gr 25, i två veckor. Fy för den lede!
På måndag ska de äntligen plocka ut äggen, befrukta dem och stoppa in dessa i frysen efter ett par dagar när de har växt till sig något. Jisses vad skönt det ska bli! Dessutom är jag allergisk mot morfin så jag kommer att få lustgas i stället. Inget ont som inte har något gott med sig :-)
Eftersom mina äggstockar har tagit lite stryk av denna behandling, som inte är en vanlig IVF-behandling utan en kraftigare snabbvariant, så behöver de återhämta sig något innan cellgifterna. 17 december blir första dosen så jag befarar att jag kommer må lite tjyvtjockt på julafton. Vi får väl se om jag orkar åka till mamma eller om jag ligger hemma och glor i en spann i stället.
Nu på tisdag ska jag få träffa onkologen igen. Hon ska känna på mitt andra bröst och eventuellt blir det en mamografi till. Jag hoppas det inte är något, utan bara lite vävnad eller en förstorad mjölkkörtel. Men man ska aldrig säga aldrig, det har jag lärt mig nu.
Nu har jag flyttat. Nu bor jag inte där utan här. Lite trångt men det beror på alla lådor som står högt och lågt. Vissa saker kommer jag att sakna, som min skog, men andra saker blir förstås bättre. Betydligt längre till skolan, men betydligt närmare sjukhuset. Hundarna tar det hela med ro, de känner sig hemma här med.
I går dock stod det en främmande man i badrummet här. Pojkvännen hade rakat av sig skägget, och detta utan att säga något. Jäkla människa, jag kände knappt igen honom och inte hade han vett att förbereda mig på chocken heller. Tänk vad lite hår kan göra :-)
Ett tolvpack ägg tack!
Punkten i ryggen gör ont. Den sitter i revbenen mitt över högra lungan ungefär. Jag har sedan tidigare diskbrock som allt som oftast gör mig mer eller mindre orörlig men det är inte alls samma typ av värk eller smärta. Detta är något helt annat. Onkologen ska ringa mig i dagarna och då ska jag be att få det kollat, så snart som möjligt tillsammans med knölen i bröstet. Mamma är jätteorolig och det förstår jag ju så klart.
I dag är jag trött och mår illa, borde inte alls sitta här utan packa i stället. Men oj vad tungt det är att sätta i gång.
Som när man häller vatten på ett väldigt litet skrubbsår!
I morgon ska bilen in på verkstaden, hjullagret håller på att ge med sig. Det låter bedrövligt när jag kör, som om hela bilen håller på att trilla i sär. Så himla dålig timing bara, jag ska ju flytta i helgen och behöver min lilla skåpbil.
Flyttning ja, nu står det lådor och fulla sopsäckar med skräp utplacerade i lägenheten på ett ytterst irriterande sätt. De är helt enkelt något i vägen vart jag än vänder mig. Jag är så trött på att flytta, det är inte direkt första gången, snarare 10:e på bara några få år. Jag blir så trött.
Jag har en punkt i ryggen som gör ont, och det blir bara värre. Jag har haft den ett par månader och jag är lite orolig för att det är en metastas. Bröstcancer har ju en viss förmåga att sprida sig till just skelettet och då gärna till rygg och revben. Nåväl, jag får väl ta upp det när jag ska träffa en onkolog igen, när det nu blir. Dessutom, det där knöliga i mitt andra bröst som så snabbt avfärdades, det har blivit en en rejäl knöl nu. Antingen är det helt ofarliga saker som beror på något helt annat, eller så håller hela jag på att invaderas av dottertumörer. Ja jag vet, jag drar upp värsta skräckcenariot här men man blir lite nojig när man får cancer, sanna mina ord!
Det kanske låter lite konstigt, men jag ser faktiskt fram emot cellgifterna. Gift för elaka cancerjävlar blir livselexir för mig!
Nu ska jag snart försöka sova, vilket kan bli lite klurigt. Jag har nämligen något på gång :-) Något skoj. När ni får veta? Tja, vi får väl se *flin*
Mörkt!
I går kom blödningen så idag var jag på sjukhuset och tog blodprov. Det visade riktigt bra värden så i kväll börjar jag med mina magsprutor. 12 st i tolv dagar. På torsdag ska jag ta ytterligare ett blodprov och på fredag ultraljud. Det är ett evigt rännande på på det där förbaskade sjukhuset och ändå är det bara början *suck* Själva cancerbehandligen har ju inte ens startat ännu.
Var på apoteket dag och eftersom jag redan har hämtat ut mediciner för 1500 kr så behövde jag bara betala 300 kr för nu hade jag kommit upp i maxbelopp och fått frikort. Tur är väl det för jag fick ut en hel kasse med mediciner. Ampuller med olika slags vätska, små glasburkar med pulver, sprutor och gud vet vad! Jag undrar hur många sprutor jag kommer att behöva ta sammanlagt i och med äggplockningen, det blir nog ett gäng!
Kuba har också börjat löpa så nu kan vi ha mensvärk i hop, hålla tass och trösta oss med allehanda godsaker och vara kudde åt varandra. Hon har världens goaste rumpa att ligga på :-)
Nej, nu är det dags att lyfta på min egen rumpa så jag inte fastnar ute i mörkret sen. Häpp!
Till Nilla - tack :-)
Det här var kasst!
Jag har varit på kliniken och gått igenom behandlingen för äggplockning, och det var inte några få steg precis. Jag såg ut som ett frågetecken efteråt men sköterskan lugnade mig med att jag bara behövde komma ihåg det första steget, sedan fyller vi på.
Nu har vi kommit så långt att blodprov är tagna på både mig och pv, pv har lämnat spermaprov, jag har fått ägglossning och tre dagar efter det, vilket var igår så fick jag en hormonspruta i magen. Nu väntar jag på blödning och när den kommer ska jag in och ta nytt blodprov. Efter det ska jag själv ta sprutor i magen, varje kväll i 12 dagar, och sedan...hmm...? Jaja, det löser sig.
Några timmar efter hormonsprutan i går fick jag akut ett enorm godissug. Hela kvällen hämtade jag saker från skafferiet och eftersom jag är ett kakmonster och en godisråtta av stora mått så brukar det finnas en del hemma. Tack och lov har suget avtagit idag, men vi får väl se framåt kvällen igen. Idag kan jag i alla fall skylla på att det är fredag och på fredagar får man smygstarta med lördagsgodiset, sådeså!
Som det ser ut nu så ska äggplockningen och befruktingen av dessa ske vecka 49, och således kan jag börja med cellgifter vecka 50. Vilket i sin tur innebär att jag tappar håret lagom till julafton. Kul! Mamma kom med den chica iden att jag kunde leka tomte och ha luddig tomteluva på sig. Jösses! Jag är glad om jag inte kräks i ris a la maltan jag!
Ett sexpack ägg tack!
Danmarksresan var supertrevlig och när jag och mamma kommer igång så skrattar vi så vi nästan kissar på oss :-) Jag köpte inte så mycket men lite godis, dansk soppa och blåbärslikör mm var med hem i alla fall.
Annars händer inte så mycket nu. Vi har skollov så jag är bara hemma nu med. Hade planerat att träffa Maria i dag och gå och fika, men jag vaknade och mådde allt annat än bra. En blixtrande huvudvärk efter en natt med mardrömmar. Dödsångensten kommer smygande lite då och då, även om den inte lyckas klänga sig fast. Jag är glad att de ska plocka ägg, men det betyder också att cellgifterna dröjer och ev kvarvarande cancerceller alt metastaser får mer tid att gro i min kropp. Vem vet vad som händer där inne, det är en lurig sjukdom helt klart. Jag kan vara frisk, jag kan vara hopplöst sjuk, jag vet ingenting. Det hela känns just nu som en chanstagning, med livet som insats.
På tisdag har jag i alla fall fått en tid hos läkaren för planering av äggplockning. Herrejösses, hur låter inte det. Som om man vore någon slags levande hönsgård *skratt* Det ska bli intressant i vilket fall som helst.
Och i vilket fall som helst har jag världens vackraste jyckar som förgyller mitt liv :-)
Kuba:
Loke:
Aska (hos fodervärd):
På gång!
På torsdagen gick jag till skolan för första gången. Halva klassen är ute på praktik nu men det var härligt att träffa de som var där. Jag fick en present av pinglan Mikaela, en jättefin ängel som nu har fått hedersplats på bokhyllan. Jag blev verkligen jätteglad över gesten!
I går träffade Lisa på "stan". Vi gick och kikade lite i affärer och satt sedan och pratade bort ett par timmar på ett fik. Givetvis med kladdkaka som sällskap ;-) Skönt att få prata lite, både om cancer och annat tjejsnack. Uppfriskande helt klart och nu uppskattar man sina vänner mer än någonsin.
I går bestämde jag mig, nu ska det mesta av håret bort så jag hinner förbereda mig inför den stora fällningen (hundnörd, jag vet). Pojkvännen skulle hjälpa mig och efter mycket om och men, bl a "din jävla idiot (jag) och smäll i dörr (han), så lyckades vi med gemensamma krafter få till det riktigt bra. Från svallande hår långt ner på ryggen så har jag numera en superkort page. Effekten blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig tyvärr, jag trivs så bra i det att det kommer kännas ännu jobbigare nu när det faller av.
För övrigt börjar jag piggna till nu igen och det är så skönt att veta hur allt är upplagt. Jag kan slappna av och bara vara, njuta av dagen och försöka ta till vara på livet här och nu. På tisdag ska jag och mamma åka en heldag till Danmark och hitta på lite skoj. Det tycker hon att jag behöver nu innan det jobbiga börjar och jag är inte den som säger emot. Det ska bli himla mysigt!
Stress!
Jag är i alla fall ihopläkt nu, lite öm fortfarande bara och jag kan inte kasta pinnar åt vovvarna ännu :-) Hade planerat att gå till skolan idag men vaknade som en zombie med rejäl huvudvärk. Det får bli i morgon i stället.
Ska trösta mig med banankakan jag lyckades slänga ihop i går *sniff*
Liv och död!
Tumören var 13 mm stor, hormonkänslig och medelaggressiv. Operationen gick lätt och man har troligtvis fått bort all cancer i bröstet. Däremot vet man ju förstås inte om det simmar runt lösa cancerceller i blodet som bara väntar på att slå sig till ro någonstans och börja gro - metastaser. Det kan ju praktiskt taget ske var som helst och när som helst - lungor, hjärna, lever, skelett osv. För att förhindra detta och med tanke på min ålder så sätt stroligtvis hela arsenalet in.
I morgon torsdag ska de ha konferens med onkologen och då bestäms det slutgiltligt. Men enligt läkaren skulle jag redan nu ställa in mig även på cellgifter.
Då ser behandlingen ut så här; först hormonbehandling för att kunna ta ut ägg och frysa ned. Efter det cellgifter i 5-6 månader. På det strålning under några veckors tid och slutligen en annan hormonbehandling i 5 år.
Snacka om mastodontbehandling för den lilla sketna puttekulans skull. Det känns mastigt, framför allt nu när tumören är borta och jag känner mig frisk. Det är lite svårt att greppa helt klart men det är bara att bita i det sura äpplet och se det positivt, det är en sjuhelsikes resa det här!
Nu i kväll frontalkrockade vi med ett rådjur. Det sprang ut precis framför bilen och vi smällde rakt in i rådjurets sida. Det small till så in i bomben och rådjuret kastades iväg åt sidan. Jag skrek rakt ut och stackars Lina som jag hade i mobilen blev väl halvdöv hon. Jag börjarde störtlipa, vi stannade vid vägen, grät ännu mer, sansade mig och ringde polisen. De skulle skicka en jägare med en gång. Grät en skvätt till och sedan körde vi iväg igen.
Jag kommer unvika att köra när det är mörkt i fortsättningen, det var en vidrig upplevelse som jag kommer att bära med mig länge. Det var värre än när jag fick cancerbeskedet, mycket värre!
Väntan!
I morgon em ska jag få svar på vilken typ av tymör det var men framför allt, vilken typ av behandling jag ska få. Det verkar som de flesta i min ålder får cellgifter oavsett typ av tumör, men jag kan ju ha hiskelig tur. Kanske tumören är av den allra mildaste cancerslaget och dessutom hormonbetingad, man vet ju aldrig :-) Men det är jobbigt att vänta, jag vill veta nu alldeles bums.
Fick i alla fall spader i dag, vilket jag brukar få när jag bara sitter på rumpan, och gick ut och gick en timme med hundarna. Hujeda mig vad jobbigt, jag blev helt slut. Jag vet inte om det beror på att jag är nyopererad, eller om jag blivit helt försoffad den här veckan, eller om det beror på den där förkylningen som gror. Jag vet bara att jag ska ta det lugnt några dagar till.
Bröstet känns fortfarande igenting, men i armhålan har jag lite ont. Jag får tänka mig för så jag inte vevar runt för mycket med armen eller lyfter saker, för då får jag mycket ondare.
Opererad!
Halv 6 på tisdag morgon stod Lina med bilen på parkeringen och väntade på mig. Jag tänkte inte på att det inte är så mycket trafik vid den tiden så vi var på sjukhuset lite tidigare än planerat. Vi satte oss uppe på avdelningen och pratade en stund men snart var det dags för mig att duscha, tvätta håret, sätta på mig de oerhört sexiga sjukhuskläderna och krypa ner i sängen för att inta den lugnande tabletten.
Lina stannade kvar och höll mig sällskap tills de körde ner mig till operationsavdelningen. Den lugnande tabletten märkte jag överhuvud taget inte av så lite småpirrig kände jag mig allt. Väl där nere var det dags för att sätta på mig droppet. Jag vägrar att få dropp i armvecket så det skulle bli på ovansidan handleden i stället. Det gör ju betydligt ondare men det bryr jag mig inte om, det är det värt. In med den där tjocka feta nålen i ådran och vad händer, jo ådran spricker och jag får en stor bubbla på handleden av blod och vätska. De testar igen och kör in nålen på annan plats men även den ådran spricker. Nu testar de nere på handen, aj vad ont det gjorde men nu höll i alla fall ådran.
Efter det började jag må illa. Sätter mig upp för att få en planerad smärtblockad i ryggen. Illamåendet sköljer över mig, jag börjar skaka som ett asplöv och sedan blir allt svart. Vaknar upp efter en stund och då ligger jag ner igen och sköterskorna håller upp mina ben. Jag får syrgas och en vätska insprutad i handen mot illamående. Efter en stund flyter illamåendet bort och vi försöker igen. Hängandes över en sköterska får jag så ett gäng sprutor i ryggen för att blockera känseln i bröstet. Tänk på något roligt sa sköterskan. -"Kaffe och muffins, kaffe och muffins" mumlade jag :-)
Rullas in i operationssalen och där får jag äntligen en lugnande spruta som fungerar. Allt blir mjukt och varmt. Strax efter sprutades även sömnmedlet in och det har jag vid tidigare operationer aldrig känt av utan bara snabbt slumrat in av. Nu kändes det som om hela handen sprack. Det gjorde så infernaliskt ont och de få sekunderna innan jag slockande kändes som en evighet. Jisses vad skönt det var att få somna!
Ja sen vaknade jag efter ett ögonblick på uppvaket pigg som en mört och hungrig som en varg. Inget illamående, ingen yrsel, ingenting. Jag mådde prima. Läkaren kom och operationen hade visst gått lätt som en plätt. Tumören var borta och två körtlar i armhålan hade de tagit. Och vet ni vad, cancern hade inte spridit sig :-)
Upp på avdelningen, fortfarande snorpigg och görhungrig. Försökte att sova så mycket det bara gick och med solen värmandes i ansiktet så slumrade jag in och sussade på ett bra tag. Fick sedan lite mat och lycklig blev jag då jag inte blev illamånde då heller utan mådde prima.
Nu är jag som sagt hemma och ska läka ihop. Har kikat hur det ser ut och de har då rakt inte tagit mycket, inte ens en tårtbit är borta. De har bara öppnat lite diskret under bröstvårtan och grävt ur lite. Det är väldigt svårt att tänka sig att jag faktiskt är en cancerpatient med tanke på hur fint det är, hur bra jag mår och hur snabbt allt har gått. Ont i armhålan har jag och får vara försiktig så jag inte rör armen för mycket, men bröstet känns inte alls.
Nu på tisdag redan ska jag tillbaks och få veta vilken typ av cancertumör jag hade (finns visst fyra grader av agressivitet har jag läst) och vilken behandling jag ska få. Kanske jag slipper cellgifter och kommer undan med enbart strålning. Vi får väl se om jag har sådan tur!
Ett stort tack för alla kommentarer, tankar och uppmuntrande ord!
Jag är radioaktiv!
Vilken dag, jag är så trött *pust*
Åkte igen den lite halvtrista 45:an till sjukhuset och blev först stucken armen och pumpades ut på några rör blod *rys* Jag är så himla sjåpig med just armvecket, görfånigt!
Nåväl, efter det bar det upp till avdelning 62 där jag ska ligga sedan och där fick jag prata med "min" sjuksköterska. Det frågades frågor och fylldes i papper. Därefter var det dags att pysa ner narkossköterskan (eller säger man skötaren när det är en kille tro, hm hm). Ännu mera frågor och ännu mera papper. Upp till avdelningen igen där det bjöds på kallops. Alltså sjukhusmat...ja det var ju inte som mammas & pappas mat precis men det gick ju ner i alla fall, matvrak som man är :-) Sedan fick jag vänta..och vänta, men till sist kom då äntligen min läkare som också är den som ska operera mig. Han berättade att jag med all sannorlikhet kommer att få cellgifter sedan på grund av min ålder så det får jag ju förbereda mig på. Han klämde lite på mig och ritade en rund liten ring precis över tumören.
Ännu en sväng neråt i huset för att avsluta dagen hos...ja vad 17 hette det? Ja i alla fall, där sprutade en sjuksköterska in radioaktivt ämne under huden i den lilla ringen som läkaren ritade. Detta för att de sedan ska kunna se vart vätskan tar vägen, till vilken lymfkörtel i armhålan som ligger först i förhållandet till tumören. Den ska de sedan plocka ut för att se om cancern har spridit sig dit. Om inte så är det bra, men om så får de även ta ut de andra körtlarna och se hur det ligger till där. Längre än så vill jag inte tänka!
De ska med andra ord även öppna upp i armhålan. Vilken jäkla tur att det är på höger sida. Mysigt att ha två jyckar i en arm annars som man inte kan lyfta utan att få spader.
Allt som allt tog det 6 timmar *gäsp* Men boken jag köpte var i alla fall himla bra ;-)
Det tar ca en timma och en kvart från mig till sjukhuset, och jag ska vara där 06:45!! Fy fabulund, det blir att gå upp i ottan det. Underbara Lina får gå upp ännu tidigare stackarn, för hon bor i en annan stad hon och ska komma och hämta mig, köra mig dit och sedan hålla mig sällskap. Vilken ängel va :-)
Än så länge är jag inte alls nervös för operationen, det är ju inte första gången jag blir sövd och uppsprättad, men håll gärna tummarna för mig ändå är ni söta!
Dypölar!
I morgon ska jag skrivas i på sjukhuset. Det kunde visst ta hela dagen med undersökningar, provtagningar lungröntgen och väntetider. Lånade en bok i fredags på skolan (läser till teckentolk, 4 år) för att ha med mig, fortsättnignen på Grabben i graven brevid. Givertvis kunde jag inte hålla mig så nu har jag ju redan läst en bra bit av den så idag får jag åka till ICA Maxi och försöka hitta en ny bok. Jag som tänkte vara så smart och slippa den kostnaden. Tålamod är inte min starka sida precis :-)
Finns det inga smilisar i den här bloggen heller?
Fotade mina och pojkvännens ögon i går till en tråd inne på KP. Kikade på bilderna och insåg att medan PJ har fått både regnbågen och ett solglittrande medelhav i sina så ser mina ut som två dypölar. Japp, bara att inse, livet ÄR orättvist *fnys*
Lite fakta:
Eftersom det av någon anledning är segt att börja skriva, så smygstartar jag med lite fakta och information om vad det är jag har drabbats av vid 34 års ålder.
- 7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer.
- Endast ca 3% av dessa är under 40 år.
- 1500 dör (4 kvinnor varje dag) alltså ca 20% eller 1 av 5.
- Unga som drabbas av bröstcancer får ofta den mest agressiva formen HER2-positiv.
- Det är vanligt med återfall.
- Sprids cancern så är det ofta till lever, skelett eller lungor. Då lever man i genomsnitt 2-4 år.
- Bröstcancer är den främsta dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 35-55 år.
Bröstcancer är en elakartad tumör i bröstet. Cancer benämns efter det organ där sjukdomen börjar utvecklas. Bröstcancer börjar således i bröstvävnaden. Om cancern sprider sig till exempelvis lungorna kallas den fortfarande bröstcancer, inte lungcancer.
I grund och botten är det alltså samma sak - elak jävla cancer som gör livet surt för en! Fördelen är dock att börjar den i just bröstet så är den lättare att bota än om den börjar någon annastans i kroppen.
Men jag då, hur kommer jag in i bilden? Ja jag får väl börja från början...men först en rejäl långpromenad med vovvarna. Återkommer senare idag :-)
..................................................................................................................................
Så, vi tar väl det från början då!
Jag låg en kväll i sängen och kände något knöligt i vänster bröst. Jag brukar aldrig klämma och känna men nu ömmade det lite. Pojkvännen blev orolig och insisterade på att jag skulle gå och kolla upp det. Efter ett par dagars "tjat" gick jag med på det och ringde direkt till Bröstmottagningen på NÄL. Jag fick tid redan efter någon vecka. Kvällen innan kände jag igenom brösten en gång till. Det knöliga kändes lite mindre nu men det fanns där i alla fall och i höger bröst hittade jag något nytt. En alldeles rund liten kula långt inuti bröstet, strax nedanför bröstvårtan. Hmm, tänkte jag, jag får väl nämna den med när jag kommer dit.
Min vän och tillika klasskompis Maria följde med till sjukhuset som sällskap och väl där så gjordes först mammografi och sedan ultraljud. Det knöjliga avfärdades med det samma, det var bara vävnad som blivit lite knölig, fullt normalt och syntes knappt på ultraljudet. Kulan däremot syntes som en svart nöt i bröstet. Det ser ut som en cysta sa sköterskan. Fick sedan gå in till läkaren som också sa att det ser absolut inte ut som något annat än en cysta, men vi tar cellprover för säkerts skull så slipper du oroa dig.
En vecka senare fick jag ett brev från läkaren, de behövde komplettera provet så jag var välkommen tillbaks veckan efter. Läkaren hade sagt att jag ev skulle få komma tillbaks och göra om cellprovet om de inte fått tillräckligt med celler så jag blev lite förvånad när jag kom dit. Han förklarade för mig att cellprovet visat sig vara "mycket oroväckande" och han kunde inte säga att det inte var cancer. De ville därför ta ett vävnadsprov för nya undersökningar. Då började jag ju så klart fundera.
En ny tid veckan efter för det slutliga beskedet. Jag började förbereda mig på att det faktiskt kunde vara cancer. Vad skulle det annars vara som var "oroväckande" i knölen? Jag kan inte påstå att jag gick och oroade mig, jag är inte sådan av naturen. Mina nära och kära gnäller lite ibland över att jag aldrig oroar mig för någonting, lever som en dagslända och tar allt med en klackspark. Ibland bra, ibland mindre bra.
När jag väl satt i bilen för att åka dit, då först blev jag lite nervös. Försökte känna efter vad jag trodde att det skulle vara men det gick inte. Skålen vägde jämnt.
När jag kom tid stod en sjuksyster och väntade på mig, trots att jag var tidig. Läkaren kom direkt och han behövde inte säga något, jag förstod. Ändå blev jag lite paff när han sa att det verkligen var cancer. Jag är ju så ung, och ingen i hela min släkt har någonsin drabbats av denna sjukdom. Operation blev i alla fall bokad redan en och en halv vecka efter.
Direkt från sjukhuset ringde jag till mamma, Lina och Maria. Maria var i skolan men stack direkt och mötte upp mig. Vi satte oss på ett fik och pratade igenom allt som hade sagts till mig. Jag kände mig ganska lugn trots beskedet, kanske för att jag var så förberedd.
Jag har fortfarande ingen dödsångest och ingen stor sorg som är så vanligt efter ett cancerbesked. Kanske tack vare för att jag är som jag är, jag kan se det lite som ett äventyr. Givetvis blir jag ledsen ibland, och lite rädd. Rädd för att den har spridit sig och jag ska dö. Lämna mina kära människor och djur och inte få bli gammal. Plågas ihjäl i lungcancer eller nåt.
Jag hoppas att jag upptäckte den tidigt, det hoppas jag verkligen.
På tisdag ska jag opereras och de tar en tårtbit från mitt bröst. Sedan ska tumören undersökas och sedan får jag veta vilken typ av behandling det blir. Förutom strålning så förbereder jag mig även på cellgifter. Jag räknar med att sluta skolan i slutet av denna termin och börja igen till nästa höst. Men vi får väl se hur det blir. Jag har i alla fall förberett alla på vad som kan komma att ske.
Allt har i alla fall gått väldigt snabbt och smidigt. Den 6: september var första besöket, den 1:a oktober fick jag cancerbeskedet och nu på tisdag, den 9:e oktober ska jag opereras. Så den biten kan jag inte klaga på i alla fall.
Tänk om mitt bröst inte hade ömmat den där kvällen och tänk om pojkvännen inte hade tjatat på mig, och tänk vad lätt det måste vara att missa små knölar som sitter djupt. Så kläm ni också, en gång extra, för säkerhets skull!
Jag kan väl erkänna också att i går kväll, då hade jag en liten vacka och jag grät en skvätt i pojkvännens famn. Den är en konstig känsla att ha fått en dödlig sjukdom, overkligt. Det är svårt att greppa, svårt att förstå och svårt att inse att JAG verkligen har fått cancer. Det är ju helt absurt! Cancer, bara ordet är känns ju främmande. Tack gode gud ändå att det är bröstcancer. Det kunde ha varit betydligt värre!
