Ett år med cancer!

Ja då var man hemma igen då. Ja redan i onsdags eftermiddag men jag var så trött i går att jag helt enkelt inte orkade skriva.

Halv 6 på tisdag morgon stod Lina med bilen på parkeringen och väntade på mig. Jag tänkte inte på att det inte är så mycket trafik vid den tiden så vi var på sjukhuset lite tidigare än planerat. Vi satte oss uppe på avdelningen och pratade en stund men snart var det dags för mig att duscha, tvätta håret, sätta på mig de oerhört sexiga sjukhuskläderna och krypa ner i sängen för att inta den lugnande tabletten.

Lina stannade kvar och höll mig sällskap tills de körde ner mig till operationsavdelningen. Den lugnande tabletten märkte jag överhuvud taget inte av så lite småpirrig kände jag mig allt. Väl där nere var det dags för att sätta på mig droppet. Jag vägrar att få dropp i armvecket så det skulle bli på ovansidan handleden i stället. Det gör ju betydligt ondare men det bryr jag mig inte om, det är det värt. In med den där tjocka feta nålen i ådran och vad händer, jo ådran spricker och jag får en stor bubbla på handleden av blod och vätska. De testar igen och kör in nålen på annan plats men även den ådran spricker. Nu testar de nere på handen, aj vad ont det gjorde men nu höll i alla fall ådran.
Efter det började jag må illa. Sätter mig upp för att få en planerad smärtblockad i ryggen. Illamåendet sköljer över mig, jag börjar skaka som ett asplöv och sedan blir allt svart. Vaknar upp efter en stund och då ligger jag ner igen och sköterskorna håller upp mina ben. Jag får syrgas och en vätska insprutad i handen mot illamående. Efter en stund flyter illamåendet bort och vi försöker igen. Hängandes över en sköterska får jag så ett gäng sprutor i ryggen för att blockera känseln i bröstet. Tänk på något roligt sa sköterskan. -"Kaffe och muffins, kaffe och muffins" mumlade jag :-)

Rullas in i operationssalen och där får jag äntligen en lugnande spruta som fungerar. Allt blir mjukt och varmt. Strax efter sprutades även sömnmedlet in och det har jag vid tidigare operationer aldrig känt av utan bara snabbt slumrat in av. Nu kändes det som om hela handen sprack. Det gjorde så infernaliskt ont och de få sekunderna innan jag slockande kändes som en evighet. Jisses vad skönt det var att få somna!

Ja sen vaknade jag efter ett ögonblick på uppvaket pigg som en mört och hungrig som en varg. Inget illamående, ingen yrsel, ingenting. Jag mådde prima. Läkaren kom och operationen hade visst gått lätt som en plätt. Tumören var borta och två körtlar i armhålan hade de tagit. Och vet ni vad, cancern hade inte spridit sig :-)

Upp på avdelningen, fortfarande snorpigg och görhungrig. Försökte att sova så mycket det bara gick och med solen värmandes i ansiktet så slumrade jag in och sussade på ett bra tag. Fick sedan lite mat och lycklig blev jag då jag inte blev illamånde då heller utan mådde prima.

Nu är jag som sagt hemma och ska läka ihop. Har kikat hur det ser ut och de har då rakt inte tagit mycket, inte ens en tårtbit är borta. De har bara öppnat lite diskret under bröstvårtan och grävt ur lite. Det är väldigt svårt att tänka sig att jag faktiskt är en cancerpatient med tanke på hur fint det är, hur bra jag mår och hur snabbt allt har gått. Ont i armhålan har jag och får vara försiktig så jag inte rör armen för mycket, men bröstet känns inte alls.

Nu på tisdag redan ska jag tillbaks och få veta vilken typ av cancertumör jag hade (finns visst fyra grader av agressivitet har jag läst) och vilken behandling jag ska få. Kanske jag slipper cellgifter och kommer undan med enbart strålning. Vi får väl se om jag har sådan tur!


Ett stort tack för alla kommentarer, tankar och uppmuntrande ord!