Ett år med cancer!

Eftersom det av någon anledning är segt att börja skriva, så smygstartar jag med lite fakta och information om vad det är jag har drabbats av vid 34 års ålder.
 

• 7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer. 
• Endast ca 3% av dessa är under 40 år.
• 1500 dör (4 kvinnor varje dag) alltså ca 20% eller 1 av 5.
• Unga som drabbas av bröstcancer får ofta den mest agressiva formen HER2-positiv.
• Det är vanligt med återfall.
• Sprids cancern så är det ofta till lever, skelett eller lungor. Då lever man i genomsnitt 2-4 år.
• Bröstcancer är den främsta dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 35-55 år.

Bröstcancer är en elakartad tumör i bröstet. Cancer benämns efter det organ där sjukdomen börjar utvecklas. Bröstcancer börjar således i bröstvävnaden. Om cancern sprider sig till exempelvis lungorna kallas den fortfarande bröstcancer, inte lungcancer.

I grund och botten är det alltså samma sak - elak jävla cancer som gör livet surt för en! Fördelen är dock att börjar den i just bröstet så är den lättare att bota än om den börjar någon annastans i kroppen.


Men jag då, hur kommer jag in i bilden? Ja jag får väl börja från början...men först en rejäl långpromenad med vovvarna. Återkommer senare idag :-)

..................................................................................................................................

Så, vi tar väl det från början då!

Jag låg en kväll i sängen och kände något knöligt i vänster bröst. Jag brukar aldrig klämma och känna men nu ömmade det lite. Pojkvännen blev orolig och insisterade på att jag skulle gå och kolla upp det. Efter ett par dagars "tjat" gick jag med på det och ringde direkt till Bröstmottagningen på NÄL. Jag fick tid redan efter någon vecka. Kvällen innan kände jag igenom brösten en gång till. Det knöliga kändes lite mindre nu men det fanns där i alla fall och i höger bröst hittade jag något nytt. En alldeles rund liten kula långt inuti bröstet, strax nedanför bröstvårtan. Hmm, tänkte jag, jag får väl nämna den med när jag kommer dit.

Min vän och tillika klasskompis Maria följde med till sjukhuset som sällskap och väl där så gjordes först mammografi och sedan ultraljud. Det knöjliga avfärdades med det samma, det var bara vävnad som blivit lite knölig, fullt normalt och syntes knappt på ultraljudet. Kulan däremot syntes som en svart nöt i bröstet. Det ser ut som en cysta sa sköterskan. Fick sedan gå in till läkaren som också sa att det ser absolut inte ut som något annat än en cysta, men vi tar cellprover för säkerts skull så slipper du oroa dig.

En vecka senare fick jag ett brev från läkaren, de behövde komplettera provet så jag var välkommen tillbaks veckan efter. Läkaren hade sagt att jag ev skulle få komma tillbaks och göra om cellprovet om de inte fått tillräckligt med celler så jag blev lite förvånad när jag kom dit. Han förklarade för mig att cellprovet visat sig vara "mycket oroväckande" och han kunde inte säga att det inte var cancer. De ville därför ta ett vävnadsprov för nya undersökningar. Då började jag ju så klart fundera.

En ny tid veckan efter för det slutliga beskedet. Jag började förbereda mig på att det faktiskt kunde vara cancer. Vad skulle det annars vara som var "oroväckande" i knölen? Jag kan inte påstå att jag gick och oroade mig, jag är inte sådan av naturen. Mina nära och kära gnäller lite ibland över att jag aldrig oroar mig för någonting, lever som en dagslända och tar allt med en klackspark. Ibland bra, ibland mindre bra.

När jag väl satt i bilen för att åka dit, då först blev jag lite nervös. Försökte känna efter vad jag trodde att det skulle vara men det gick inte. Skålen vägde jämnt.

När jag kom tid stod en sjuksyster och väntade på mig, trots att jag var tidig. Läkaren kom direkt och han behövde inte säga något, jag förstod. Ändå blev jag lite paff när han sa att det verkligen var cancer. Jag är ju så ung, och ingen i hela min släkt har någonsin drabbats av denna sjukdom. Operation blev i alla fall bokad redan en och en halv vecka efter.

Direkt från sjukhuset ringde jag till mamma, Lina och Maria. Maria var i skolan men stack direkt och mötte upp mig. Vi satte oss på ett fik och pratade igenom allt som hade sagts till mig. Jag kände mig ganska lugn trots beskedet, kanske för att jag var så förberedd.

Jag har fortfarande ingen dödsångest och ingen stor sorg som är så vanligt efter ett cancerbesked. Kanske tack vare för att jag är som jag är, jag kan se det lite som ett äventyr. Givetvis blir jag ledsen ibland, och lite rädd. Rädd för att den har spridit sig och jag ska dö. Lämna mina kära människor och djur och inte få bli gammal. Plågas ihjäl i lungcancer eller nåt.

Jag hoppas att jag upptäckte den tidigt, det hoppas jag verkligen.

På tisdag ska jag opereras och de tar en tårtbit från mitt bröst. Sedan ska tumören undersökas och sedan får jag veta vilken typ av behandling det blir. Förutom strålning så förbereder jag mig även på cellgifter. Jag räknar med att sluta skolan i slutet av denna termin och börja igen till nästa höst. Men vi får väl se hur det blir. Jag har i alla fall förberett alla på vad som kan komma att ske.

Allt har i alla fall gått väldigt snabbt och smidigt. Den 6: september var första besöket, den 1:a oktober fick jag cancerbeskedet och nu på tisdag, den 9:e oktober ska jag opereras. Så den biten kan jag inte klaga på i alla fall.

Tänk om mitt bröst inte hade ömmat den där kvällen och tänk om pojkvännen inte hade tjatat på mig, och tänk vad lätt det måste vara att missa små knölar som sitter djupt. Så kläm ni också, en gång extra, för säkerhets skull!

Jag kan väl erkänna också att i går kväll, då hade jag en liten vacka och jag grät en skvätt i pojkvännens famn. Den är en konstig känsla att ha fått en dödlig sjukdom, overkligt. Det är svårt att greppa, svårt att förstå och svårt att inse att JAG verkligen har fått cancer. Det är ju helt absurt! Cancer, bara ordet är känns ju främmande. Tack gode gud ändå att det är bröstcancer. Det kunde ha varit betydligt värre!