På gång!
På torsdagen gick jag till skolan för första gången. Halva klassen är ute på praktik nu men det var härligt att träffa de som var där. Jag fick en present av pinglan Mikaela, en jättefin ängel som nu har fått hedersplats på bokhyllan. Jag blev verkligen jätteglad över gesten!
I går träffade Lisa på "stan". Vi gick och kikade lite i affärer och satt sedan och pratade bort ett par timmar på ett fik. Givetvis med kladdkaka som sällskap ;-) Skönt att få prata lite, både om cancer och annat tjejsnack. Uppfriskande helt klart och nu uppskattar man sina vänner mer än någonsin.
I går bestämde jag mig, nu ska det mesta av håret bort så jag hinner förbereda mig inför den stora fällningen (hundnörd, jag vet). Pojkvännen skulle hjälpa mig och efter mycket om och men, bl a "din jävla idiot (jag) och smäll i dörr (han), så lyckades vi med gemensamma krafter få till det riktigt bra. Från svallande hår långt ner på ryggen så har jag numera en superkort page. Effekten blev väl inte riktigt som jag hade tänkt mig tyvärr, jag trivs så bra i det att det kommer kännas ännu jobbigare nu när det faller av.
För övrigt börjar jag piggna till nu igen och det är så skönt att veta hur allt är upplagt. Jag kan slappna av och bara vara, njuta av dagen och försöka ta till vara på livet här och nu. På tisdag ska jag och mamma åka en heldag till Danmark och hitta på lite skoj. Det tycker hon att jag behöver nu innan det jobbiga börjar och jag är inte den som säger emot. Det ska bli himla mysigt!
Stress!
Jag är i alla fall ihopläkt nu, lite öm fortfarande bara och jag kan inte kasta pinnar åt vovvarna ännu :-) Hade planerat att gå till skolan idag men vaknade som en zombie med rejäl huvudvärk. Det får bli i morgon i stället.
Ska trösta mig med banankakan jag lyckades slänga ihop i går *sniff*
Liv och död!
Tumören var 13 mm stor, hormonkänslig och medelaggressiv. Operationen gick lätt och man har troligtvis fått bort all cancer i bröstet. Däremot vet man ju förstås inte om det simmar runt lösa cancerceller i blodet som bara väntar på att slå sig till ro någonstans och börja gro - metastaser. Det kan ju praktiskt taget ske var som helst och när som helst - lungor, hjärna, lever, skelett osv. För att förhindra detta och med tanke på min ålder så sätt stroligtvis hela arsenalet in.
I morgon torsdag ska de ha konferens med onkologen och då bestäms det slutgiltligt. Men enligt läkaren skulle jag redan nu ställa in mig även på cellgifter.
Då ser behandlingen ut så här; först hormonbehandling för att kunna ta ut ägg och frysa ned. Efter det cellgifter i 5-6 månader. På det strålning under några veckors tid och slutligen en annan hormonbehandling i 5 år.
Snacka om mastodontbehandling för den lilla sketna puttekulans skull. Det känns mastigt, framför allt nu när tumören är borta och jag känner mig frisk. Det är lite svårt att greppa helt klart men det är bara att bita i det sura äpplet och se det positivt, det är en sjuhelsikes resa det här!
Nu i kväll frontalkrockade vi med ett rådjur. Det sprang ut precis framför bilen och vi smällde rakt in i rådjurets sida. Det small till så in i bomben och rådjuret kastades iväg åt sidan. Jag skrek rakt ut och stackars Lina som jag hade i mobilen blev väl halvdöv hon. Jag börjarde störtlipa, vi stannade vid vägen, grät ännu mer, sansade mig och ringde polisen. De skulle skicka en jägare med en gång. Grät en skvätt till och sedan körde vi iväg igen.
Jag kommer unvika att köra när det är mörkt i fortsättningen, det var en vidrig upplevelse som jag kommer att bära med mig länge. Det var värre än när jag fick cancerbeskedet, mycket värre!
Väntan!
I morgon em ska jag få svar på vilken typ av tymör det var men framför allt, vilken typ av behandling jag ska få. Det verkar som de flesta i min ålder får cellgifter oavsett typ av tumör, men jag kan ju ha hiskelig tur. Kanske tumören är av den allra mildaste cancerslaget och dessutom hormonbetingad, man vet ju aldrig :-) Men det är jobbigt att vänta, jag vill veta nu alldeles bums.
Fick i alla fall spader i dag, vilket jag brukar få när jag bara sitter på rumpan, och gick ut och gick en timme med hundarna. Hujeda mig vad jobbigt, jag blev helt slut. Jag vet inte om det beror på att jag är nyopererad, eller om jag blivit helt försoffad den här veckan, eller om det beror på den där förkylningen som gror. Jag vet bara att jag ska ta det lugnt några dagar till.
Bröstet känns fortfarande igenting, men i armhålan har jag lite ont. Jag får tänka mig för så jag inte vevar runt för mycket med armen eller lyfter saker, för då får jag mycket ondare.
Opererad!
Halv 6 på tisdag morgon stod Lina med bilen på parkeringen och väntade på mig. Jag tänkte inte på att det inte är så mycket trafik vid den tiden så vi var på sjukhuset lite tidigare än planerat. Vi satte oss uppe på avdelningen och pratade en stund men snart var det dags för mig att duscha, tvätta håret, sätta på mig de oerhört sexiga sjukhuskläderna och krypa ner i sängen för att inta den lugnande tabletten.
Lina stannade kvar och höll mig sällskap tills de körde ner mig till operationsavdelningen. Den lugnande tabletten märkte jag överhuvud taget inte av så lite småpirrig kände jag mig allt. Väl där nere var det dags för att sätta på mig droppet. Jag vägrar att få dropp i armvecket så det skulle bli på ovansidan handleden i stället. Det gör ju betydligt ondare men det bryr jag mig inte om, det är det värt. In med den där tjocka feta nålen i ådran och vad händer, jo ådran spricker och jag får en stor bubbla på handleden av blod och vätska. De testar igen och kör in nålen på annan plats men även den ådran spricker. Nu testar de nere på handen, aj vad ont det gjorde men nu höll i alla fall ådran.
Efter det började jag må illa. Sätter mig upp för att få en planerad smärtblockad i ryggen. Illamåendet sköljer över mig, jag börjar skaka som ett asplöv och sedan blir allt svart. Vaknar upp efter en stund och då ligger jag ner igen och sköterskorna håller upp mina ben. Jag får syrgas och en vätska insprutad i handen mot illamående. Efter en stund flyter illamåendet bort och vi försöker igen. Hängandes över en sköterska får jag så ett gäng sprutor i ryggen för att blockera känseln i bröstet. Tänk på något roligt sa sköterskan. -"Kaffe och muffins, kaffe och muffins" mumlade jag :-)
Rullas in i operationssalen och där får jag äntligen en lugnande spruta som fungerar. Allt blir mjukt och varmt. Strax efter sprutades även sömnmedlet in och det har jag vid tidigare operationer aldrig känt av utan bara snabbt slumrat in av. Nu kändes det som om hela handen sprack. Det gjorde så infernaliskt ont och de få sekunderna innan jag slockande kändes som en evighet. Jisses vad skönt det var att få somna!
Ja sen vaknade jag efter ett ögonblick på uppvaket pigg som en mört och hungrig som en varg. Inget illamående, ingen yrsel, ingenting. Jag mådde prima. Läkaren kom och operationen hade visst gått lätt som en plätt. Tumören var borta och två körtlar i armhålan hade de tagit. Och vet ni vad, cancern hade inte spridit sig :-)
Upp på avdelningen, fortfarande snorpigg och görhungrig. Försökte att sova så mycket det bara gick och med solen värmandes i ansiktet så slumrade jag in och sussade på ett bra tag. Fick sedan lite mat och lycklig blev jag då jag inte blev illamånde då heller utan mådde prima.
Nu är jag som sagt hemma och ska läka ihop. Har kikat hur det ser ut och de har då rakt inte tagit mycket, inte ens en tårtbit är borta. De har bara öppnat lite diskret under bröstvårtan och grävt ur lite. Det är väldigt svårt att tänka sig att jag faktiskt är en cancerpatient med tanke på hur fint det är, hur bra jag mår och hur snabbt allt har gått. Ont i armhålan har jag och får vara försiktig så jag inte rör armen för mycket, men bröstet känns inte alls.
Nu på tisdag redan ska jag tillbaks och få veta vilken typ av cancertumör jag hade (finns visst fyra grader av agressivitet har jag läst) och vilken behandling jag ska få. Kanske jag slipper cellgifter och kommer undan med enbart strålning. Vi får väl se om jag har sådan tur!
Ett stort tack för alla kommentarer, tankar och uppmuntrande ord!
Jag är radioaktiv!
Vilken dag, jag är så trött *pust*
Åkte igen den lite halvtrista 45:an till sjukhuset och blev först stucken armen och pumpades ut på några rör blod *rys* Jag är så himla sjåpig med just armvecket, görfånigt!
Nåväl, efter det bar det upp till avdelning 62 där jag ska ligga sedan och där fick jag prata med "min" sjuksköterska. Det frågades frågor och fylldes i papper. Därefter var det dags att pysa ner narkossköterskan (eller säger man skötaren när det är en kille tro, hm hm). Ännu mera frågor och ännu mera papper. Upp till avdelningen igen där det bjöds på kallops. Alltså sjukhusmat...ja det var ju inte som mammas & pappas mat precis men det gick ju ner i alla fall, matvrak som man är :-) Sedan fick jag vänta..och vänta, men till sist kom då äntligen min läkare som också är den som ska operera mig. Han berättade att jag med all sannorlikhet kommer att få cellgifter sedan på grund av min ålder så det får jag ju förbereda mig på. Han klämde lite på mig och ritade en rund liten ring precis över tumören.
Ännu en sväng neråt i huset för att avsluta dagen hos...ja vad 17 hette det? Ja i alla fall, där sprutade en sjuksköterska in radioaktivt ämne under huden i den lilla ringen som läkaren ritade. Detta för att de sedan ska kunna se vart vätskan tar vägen, till vilken lymfkörtel i armhålan som ligger först i förhållandet till tumören. Den ska de sedan plocka ut för att se om cancern har spridit sig dit. Om inte så är det bra, men om så får de även ta ut de andra körtlarna och se hur det ligger till där. Längre än så vill jag inte tänka!
De ska med andra ord även öppna upp i armhålan. Vilken jäkla tur att det är på höger sida. Mysigt att ha två jyckar i en arm annars som man inte kan lyfta utan att få spader.
Allt som allt tog det 6 timmar *gäsp* Men boken jag köpte var i alla fall himla bra ;-)
Det tar ca en timma och en kvart från mig till sjukhuset, och jag ska vara där 06:45!! Fy fabulund, det blir att gå upp i ottan det. Underbara Lina får gå upp ännu tidigare stackarn, för hon bor i en annan stad hon och ska komma och hämta mig, köra mig dit och sedan hålla mig sällskap. Vilken ängel va :-)
Än så länge är jag inte alls nervös för operationen, det är ju inte första gången jag blir sövd och uppsprättad, men håll gärna tummarna för mig ändå är ni söta!
Dypölar!
I morgon ska jag skrivas i på sjukhuset. Det kunde visst ta hela dagen med undersökningar, provtagningar lungröntgen och väntetider. Lånade en bok i fredags på skolan (läser till teckentolk, 4 år) för att ha med mig, fortsättnignen på Grabben i graven brevid. Givertvis kunde jag inte hålla mig så nu har jag ju redan läst en bra bit av den så idag får jag åka till ICA Maxi och försöka hitta en ny bok. Jag som tänkte vara så smart och slippa den kostnaden. Tålamod är inte min starka sida precis :-)
Finns det inga smilisar i den här bloggen heller?
Fotade mina och pojkvännens ögon i går till en tråd inne på KP. Kikade på bilderna och insåg att medan PJ har fått både regnbågen och ett solglittrande medelhav i sina så ser mina ut som två dypölar. Japp, bara att inse, livet ÄR orättvist *fnys*
Lite fakta:
Eftersom det av någon anledning är segt att börja skriva, så smygstartar jag med lite fakta och information om vad det är jag har drabbats av vid 34 års ålder.
- 7000 kvinnor drabbas varje år av bröstcancer.
- Endast ca 3% av dessa är under 40 år.
- 1500 dör (4 kvinnor varje dag) alltså ca 20% eller 1 av 5.
- Unga som drabbas av bröstcancer får ofta den mest agressiva formen HER2-positiv.
- Det är vanligt med återfall.
- Sprids cancern så är det ofta till lever, skelett eller lungor. Då lever man i genomsnitt 2-4 år.
- Bröstcancer är den främsta dödsorsaken bland kvinnor i åldrarna 35-55 år.
Bröstcancer är en elakartad tumör i bröstet. Cancer benämns efter det organ där sjukdomen börjar utvecklas. Bröstcancer börjar således i bröstvävnaden. Om cancern sprider sig till exempelvis lungorna kallas den fortfarande bröstcancer, inte lungcancer.
I grund och botten är det alltså samma sak - elak jävla cancer som gör livet surt för en! Fördelen är dock att börjar den i just bröstet så är den lättare att bota än om den börjar någon annastans i kroppen.
Men jag då, hur kommer jag in i bilden? Ja jag får väl börja från början...men först en rejäl långpromenad med vovvarna. Återkommer senare idag :-)
..................................................................................................................................
Så, vi tar väl det från början då!
Jag låg en kväll i sängen och kände något knöligt i vänster bröst. Jag brukar aldrig klämma och känna men nu ömmade det lite. Pojkvännen blev orolig och insisterade på att jag skulle gå och kolla upp det. Efter ett par dagars "tjat" gick jag med på det och ringde direkt till Bröstmottagningen på NÄL. Jag fick tid redan efter någon vecka. Kvällen innan kände jag igenom brösten en gång till. Det knöliga kändes lite mindre nu men det fanns där i alla fall och i höger bröst hittade jag något nytt. En alldeles rund liten kula långt inuti bröstet, strax nedanför bröstvårtan. Hmm, tänkte jag, jag får väl nämna den med när jag kommer dit.
Min vän och tillika klasskompis Maria följde med till sjukhuset som sällskap och väl där så gjordes först mammografi och sedan ultraljud. Det knöjliga avfärdades med det samma, det var bara vävnad som blivit lite knölig, fullt normalt och syntes knappt på ultraljudet. Kulan däremot syntes som en svart nöt i bröstet. Det ser ut som en cysta sa sköterskan. Fick sedan gå in till läkaren som också sa att det ser absolut inte ut som något annat än en cysta, men vi tar cellprover för säkerts skull så slipper du oroa dig.
En vecka senare fick jag ett brev från läkaren, de behövde komplettera provet så jag var välkommen tillbaks veckan efter. Läkaren hade sagt att jag ev skulle få komma tillbaks och göra om cellprovet om de inte fått tillräckligt med celler så jag blev lite förvånad när jag kom dit. Han förklarade för mig att cellprovet visat sig vara "mycket oroväckande" och han kunde inte säga att det inte var cancer. De ville därför ta ett vävnadsprov för nya undersökningar. Då började jag ju så klart fundera.
En ny tid veckan efter för det slutliga beskedet. Jag började förbereda mig på att det faktiskt kunde vara cancer. Vad skulle det annars vara som var "oroväckande" i knölen? Jag kan inte påstå att jag gick och oroade mig, jag är inte sådan av naturen. Mina nära och kära gnäller lite ibland över att jag aldrig oroar mig för någonting, lever som en dagslända och tar allt med en klackspark. Ibland bra, ibland mindre bra.
När jag väl satt i bilen för att åka dit, då först blev jag lite nervös. Försökte känna efter vad jag trodde att det skulle vara men det gick inte. Skålen vägde jämnt.
När jag kom tid stod en sjuksyster och väntade på mig, trots att jag var tidig. Läkaren kom direkt och han behövde inte säga något, jag förstod. Ändå blev jag lite paff när han sa att det verkligen var cancer. Jag är ju så ung, och ingen i hela min släkt har någonsin drabbats av denna sjukdom. Operation blev i alla fall bokad redan en och en halv vecka efter.
Direkt från sjukhuset ringde jag till mamma, Lina och Maria. Maria var i skolan men stack direkt och mötte upp mig. Vi satte oss på ett fik och pratade igenom allt som hade sagts till mig. Jag kände mig ganska lugn trots beskedet, kanske för att jag var så förberedd.
Jag har fortfarande ingen dödsångest och ingen stor sorg som är så vanligt efter ett cancerbesked. Kanske tack vare för att jag är som jag är, jag kan se det lite som ett äventyr. Givetvis blir jag ledsen ibland, och lite rädd. Rädd för att den har spridit sig och jag ska dö. Lämna mina kära människor och djur och inte få bli gammal. Plågas ihjäl i lungcancer eller nåt.
Jag hoppas att jag upptäckte den tidigt, det hoppas jag verkligen.
På tisdag ska jag opereras och de tar en tårtbit från mitt bröst. Sedan ska tumören undersökas och sedan får jag veta vilken typ av behandling det blir. Förutom strålning så förbereder jag mig även på cellgifter. Jag räknar med att sluta skolan i slutet av denna termin och börja igen till nästa höst. Men vi får väl se hur det blir. Jag har i alla fall förberett alla på vad som kan komma att ske.
Allt har i alla fall gått väldigt snabbt och smidigt. Den 6: september var första besöket, den 1:a oktober fick jag cancerbeskedet och nu på tisdag, den 9:e oktober ska jag opereras. Så den biten kan jag inte klaga på i alla fall.
Tänk om mitt bröst inte hade ömmat den där kvällen och tänk om pojkvännen inte hade tjatat på mig, och tänk vad lätt det måste vara att missa små knölar som sitter djupt. Så kläm ni också, en gång extra, för säkerhets skull!
Jag kan väl erkänna också att i går kväll, då hade jag en liten vacka och jag grät en skvätt i pojkvännens famn. Den är en konstig känsla att ha fått en dödlig sjukdom, overkligt. Det är svårt att greppa, svårt att förstå och svårt att inse att JAG verkligen har fått cancer. Det är ju helt absurt! Cancer, bara ordet är känns ju främmande. Tack gode gud ändå att det är bröstcancer. Det kunde ha varit betydligt värre!
