Liv och död!
Tumören var 13 mm stor, hormonkänslig och medelaggressiv. Operationen gick lätt och man har troligtvis fått bort all cancer i bröstet. Däremot vet man ju förstås inte om det simmar runt lösa cancerceller i blodet som bara väntar på att slå sig till ro någonstans och börja gro - metastaser. Det kan ju praktiskt taget ske var som helst och när som helst - lungor, hjärna, lever, skelett osv. För att förhindra detta och med tanke på min ålder så sätt stroligtvis hela arsenalet in.
I morgon torsdag ska de ha konferens med onkologen och då bestäms det slutgiltligt. Men enligt läkaren skulle jag redan nu ställa in mig även på cellgifter.
Då ser behandlingen ut så här; först hormonbehandling för att kunna ta ut ägg och frysa ned. Efter det cellgifter i 5-6 månader. På det strålning under några veckors tid och slutligen en annan hormonbehandling i 5 år.
Snacka om mastodontbehandling för den lilla sketna puttekulans skull. Det känns mastigt, framför allt nu när tumören är borta och jag känner mig frisk. Det är lite svårt att greppa helt klart men det är bara att bita i det sura äpplet och se det positivt, det är en sjuhelsikes resa det här!
Nu i kväll frontalkrockade vi med ett rådjur. Det sprang ut precis framför bilen och vi smällde rakt in i rådjurets sida. Det small till så in i bomben och rådjuret kastades iväg åt sidan. Jag skrek rakt ut och stackars Lina som jag hade i mobilen blev väl halvdöv hon. Jag börjarde störtlipa, vi stannade vid vägen, grät ännu mer, sansade mig och ringde polisen. De skulle skicka en jägare med en gång. Grät en skvätt till och sedan körde vi iväg igen.
Jag kommer unvika att köra när det är mörkt i fortsättningen, det var en vidrig upplevelse som jag kommer att bära med mig länge. Det var värre än när jag fick cancerbeskedet, mycket värre!
Usch, vad hemskt. Tur att det ändå gick bra med krocken, att ni inte skadades!
Kom på att jag har ju praktik nästa vecka, så då ses vi tyvärr
inte på måndag.
Tänker på dig. Ta hand om dig!
kramar Hanna
Så otäckt med rådjuret! För en sisådär 10 år sedan, så var jag och min dåvarande pojkvän jättenära att köra på just ett rådjur. Snacka om hjärtat i halsgropen - vi fick stanna vid vägkanten en bit bort för att lugna ner oss innan vi kunde köra hem. Förstår att ni blev skakiga av en riktig olycka. :/ Men vilken tur att ni inte blev skadade!
Varför tar man ut ägg, förresten?
*kram*
Ja fyy, det var riktigt otäckt!
Äggen tar man ut för under behandligen blir man steril och sedan är det inte alldeles säkert att man blir fertil igen. Så som en säkerhetsgrej :)
Det är bra att de sätter in alla resurser de har så du inte får någon ny otrevlig överaskning.. Jag tänker på dig!
Att jag blev halvdöv gör inte så mycket =) Jag blev bara så jäkla skiträdd när du började skrika i telefonen och inte svarade när jag ropade på dig *rys*
Tack och lov att det gick så bra som det ändå gick!
Stor Kram
Oj, vilken tur att det gick så bra ändå med krocken. Otäckt!
Allt på en gång verkar det som då. Bra att tumören är hormonkänslig, då finns det ju fler behandlingar att ge. Lycka till med allt.
/Frida (frila från kp)
