Ett år med cancer!

I fredags skulle det vara dags för sista cyton, trodde jag. Runt tiosnåret i torsdags ringde de från avd 51 och frågade var jag höll hus. De hade skrivit ett datum i sin dator, och ett annat datum i mina papper. Fy tusan, det var bara att knalla ut med hundarna och sedan ge sig iväg. Gissa om jag kände mig besviken. Tänk att en endaste liten dag av välbefinnande kan vara så viktig.
Väl där så sade ja till sköterskan att nu får ni ta barot venkatetern, och det ögonaböj. Gör inte ni det nu så gör jag det själv när jag kommer hem. Men det var inga problen, de drog ur eländet så nu slipper jag den i alla fall. Underbart!

Den här gången blev jag riktigt dålig och kräktes en halv hink kändes det som. Nu sitter jag här och mår som utskitet äppelmos och har inte så mycket att skriva. Jag bjuder på en av mina dikter som jag skrev mitt i pubertetens svarta tid.
Den är lika ungefär munter som jag känner mig för tillfället!


Det bildas en skorpa på min utbrända själ
svartnad som silver av fröjdelser och begär
så fånga mitt kast
det enda jag ger
ty sprickorna växer
snart faller jag isär
så håll i hop mig med tändsickor och lav
för det är lätt
allt för lätt
att skapa makt av mitt jag
låt mig blinka och jag sjunker
låt mig sucka och jag dör
ty vill du inte rädda
så önska mig god natt
jag släcker min låga vid aftonens inbrott